Drömmar och Nödvändigheter

Fröken Fri ringde mig tidigt i morse och var på ett strålande humör.

– Jag har en idé, fnissade hon. Kan inte du sluta lite tidigare från jobbet idag så åker vi på en utflykt?

Hon hade planerat att vi skulle åka till grannstaden, som ligger tio mil norrut, för att besöka ett stort möbel- och inredningsvaruhus.

– Wow! Den soffan var väl snygg?

Fri har möjligtvis en fallenhet för design men inte alls för inredning. Det är som att hon ser varje sak för sig och inte alls i ett sammanhang. Hemma har hon rött blandat med rosa och brunt. Vissa saker stämmer inte alls överens i tidsanda och heller inte i pris för hon blandar loppisfynd med svindyra glaspjäser och konstverk.

Ändå har Fröken Fris saker något gemensamt: Alla har en historia. För varje tavla eller möbel som hon har hemma ligger det alltid en märkvärdig berättelse bakom. Det kan handla om minnen från resor hon gjort eller minnen av människor hon mött eller helt enkelt en vardagshistoria om t ex när hon höll på att tappa just den där vasen i golvet. Fri köper saker som berör henne, aldrig annars.

– Nja, jag vet inte om zebror är min grej, svarade jag när jag fick se den stora soffan som var orange med stora målade zebror på.

– Men man blir ju glad!!, utropade Fri och halvt om halvt slängde sig ner i möbeln samtidigt som hon slog ut med armarna.

Jag log.

Jag hade bestämt mig för att köpa en garderob till mitt sovrum och hade förberett mig genom att titta i möbelkatalogen i bilen på vägen upp. Vi gick till garderobsavdelningen för att titta närmare på den.

– Ja, den blir väl fin, sa Fri och klappade på förvaringsskåpet så ett dovt trumljud uppstod. Vilket fack ligger den i?

Just på det här varuhuset ligger möbler på ett Tag-själv-lager omonterade i en pappkartong, vilket för övrigt är en genialisk idé, där kunden själv hämtar för att sedan betala i kassan. Det är inte konstigare än att man hämtar en burk Ravioli i livsmedelsbutiken. Lagret är indelat i hyllor och fack, vilket man kan läsa på en etikett som är fastklistrad på respektive möbel.

– Hylla 11 och fack 14, svarade jag och Fri noterade genast på ett papper som hon hittat på en informationsdisk lite längre bort.

– Bra! Då tar vi den på vägen ut.

Varuhusets nästa avdelning presenterade ljus och lyktor och då blev Fri som galen. Flämtande plockade hon det ena stearinljuset efter det andra ner i korgen och hon granskade varje kulör och doft på de ljus som kom i hennes väg.

– Detta är livets nödvändighet, sa hon och skannade området som med en laserblick.

Det tog henne säkert 20 minuter att gå igenom avdelningen. Jag som hade tröttnat redan efter fem, letade mig bort till tavelavdelningen som låg i angränsning.

Där såg jag en tavla som jag verkligen fastnade för. Den föreställde staden Paris under nattetid. Broar och gator var upplysta och Eiffeltornet stod i bakgrunden, också det upplyst.

– Åh, vad den är vacker!, tänkte jag och kände verkligen hur gärna jag ville åka dit.

Under en längre tid har jag älskat Edith Piaf, vilket helt och fullt är Fris förtjänst eftersom det var hon som introducerade oss, och länge har jag velat åka till Paris för att få gå i hennes fotspår. Att få se de gamla kvarteren där hon bodde, besöka de ställen där hon sjöng och att bara få insupa den atmosfär som borde finnas där.

Det är min dröm.

– Den tavlan ska du ha!

Det var Fri som stod bakom mig med sin välfyllda korg med stearinljus i alla de olika färger.

– Sa du fack 14, skrek Fri där hon stod på lagret, längst ner mot väggen mellan två skyhöga hyllor.

Jag skyndade bort till henne med en vagn som jag lyckats ragga tag i.

– Du, det är inte lite tungt, det här, sa jag samtidigt som garderoben kanade nerför hyllan och landade med en duns på vagnen som jag hade hämtat. Den blir inte lätt att få in i bilen, tänkte jag men lät bli att säga något till Fri eftersom jag redan visste vad hon skulle svara.

– Det ordnar sig på ett eller annat sätt, brukade hon alltid säga och det tycktes ibland vara hennes mantra.

Nu var vi färdighandlade och drog oss bort mot kassan med tavla, garderob och en herrans massa stearinljus.

– Ja visst ja, sa plötsligt Fri och hennes hand slank ned i en låda där hon fiskade upp fyra stora påsar innehållande 100 stycken värmeljus vardera.

– Nämen, nu får du väl skärpa dig!, utbrast jag. Du har ju hela korgen full med jättefina ljus i olika färger, vad ska du ha de där billiga tråkiga ljusen till?

– De fina som är i korgen är mina vardagsljus och de här billiga är till fest, svarade hon. Det är vardagen man behöver pynta och göra festlig, inte festen, den sköter sig självt.

Normala människor brukar ha de fina ljusen till fest, men Fri, hon tänker tvärtom, hon.

När vi äntligen kom ut till bilen, efter att ha stått i kö alldeles för länge, var det då dags att få in tavla och garderob i bagagen. Vi fick fälla baksätena för att möbeln skulle gå in. Hur mycket vi än tog i och vände och vred på paketet så orkade vi inte lyfta in den.

– Men Herre Gud! Hur tung kan en garderob vara egentligen?, utbrast Fri i ren ilska. Jaha, vad gör vi nu?

Jag hade som förslag att vi skulle lämna den tillbaka men det var Fri var helt emot.

– Jag vet!, utropade hon plötsligt och öppnade hela paketet och började lyfta in bitar en efter en. Enkla lösningar är alltid de bästa, skrockade hon.

Själv blev jag lite sur för att lösningen var just enkel, den hade jag velat komma på.

Sen var det tavlans tur att få komma in i värmen. Dessvärre hade vi inte mätt varken bil eller tavla så det visade sig att detta inte heller skulle bli helt enkelt. Tavlan var för bred och det diffade på bara två centimeter.

– Dra fram ditt säte, skrek Fri till mig och jag skrek tillbaka:

– Ska jag sitta med ansiktet i instrumentbrädan har du tänkt dig?!

En sak kan man vara säker på när det gäller Fröken Fri är att när hon har gett sig fasen på att något ska gå, då lämnar hon ingen möjlighet till sitt öde. Hon vred tavlan åt vänster och åt höger. Hon lutade den lite neråt och sedan lite uppåt. Hon prövade alla tänkbara kombinationer, i säkert en halvtimme.

– Kan vi inte lämna tillbaka tavlan, då, gnällde jag men utan respons.

– Stäng den dörren där, mumlade Fri och pekade på bilens vänstra framdörr. Nu! Nu gick det!

Fri sprack upp i ett leende och klappade nöjt sina händer som om hon borstade av grus ifrån dem.

– Inga drömmar är för stora för att rymmas. Glöm aldrig det!