Judith, Evert, Ingrid och andra sköna ting

Det är roligt att vara hemma hos Fröken Fri. Överallt finns det små burkar och skålar som innehåller små pyssliga saker. Det kan vara ett fint litet gem, något halssmycke eller en ring av något slag. Fri älskar sådana där ringar som man kan köpa i automater på stormarknader.

”De glittrar så fint. Det är det där barnsliga som gör mig så glad”, berättade hon en dag då jag var och hälsade på.

Jag hade precis plockat upp en ring som såg ut som en blomma. Den hade gröna kristaller med en gul sten i mitten. Den var på något sätt barnsligt utformad och ja, man blev faktiskt glad av den. ”Får jag se”, sa Fri och lutade sig över min axel för att få en skymt. ”Det där är Judith. Jag döper alla mina ringar förstår du. Här har vi Evert och Ingrid.”

”Döper dem?”, sa jag överraskad. Varför döper du dem?

”Saker som har en historia är oerhört vackra, fortsatte Fri. Har de inte en historia innan man köper dem så måste man snabbt ge dem det innan det är försent. Annars blir de bara döda ting. Man måste ge dem en personlighet. ” Hon berättade att det är viktigt att ha en personlig relation till sina saker för annars skaver de liksom bara i själen. Det som man inte har en relation till behandlar man inte väl, menade Fri.

”Vilket föremål är det som du tycker mest om då?,” undrade jag och lade tillbaka Judith och Ingrid i skålen.

Fri gick bort till en rosa glasskål som stod bredvid hennes säng. Hon tog varsamt upp ett halssmycke som föreställde en orm. ”Här, sa hon sen. Här. Den här är en av de saker som jag har en mycket god relation till.”

Ormen var gjord av järn och var formad nästan som en fiskekrok. Huvudet var guldfärgat och ner mot mitten av ormkroppen övergick det till grå järnfärg. Den var vacker samtidigt som den var något robust. ”Visst är den fin”, sa Fri med nästan andaktlig ton. Jag fick den av min chef när min mamma var sjuk i cancer. Jag var 25 år då. Min chef tyckte att jag behövde kraft och gav den till mig i julklapp den julen. Det var precis innan jag åkte hem till mina föräldrar.”

Jag tittade på ormen och kände fårårna som löpte över dess kropp. Svansens topp var vass. Den såg farlig ut. Vacker och farlig på samma gång.

”Den gav mig kraft under den tiden,” mumlade Fri. Det gör den fortfarande. Ofta när jag känner att jag behöver något beskydd eller när jag känner mig nere så har jag den på mig.”

Jag hade aldrig sett Fri bära den. Antingen har hon gömt den under tröjan eller också har hon inte behövt den på ett tag. Hon ser ju ut att må så bra. Hon frågade mig, innan jag gick hem, vad jag hade för något som gav mig kraft i jobbiga stunder. Jag svarade att jag inte visste. ”Kanske att jag hittar en sten på vägen hem”, sa jag och vi skrattade.

Sen viskade Fri i mitt öra: Glöm inte att döpa den – annars är det bara en vanlig sten.

Ps. Fris mamma lever fortsatt och har tänkt att göra så i många år till.