Medmänniskans skyldighet

Vissa saker går rakt in i märgen och liksom vrider om i hela kroppen. Precis så var det när Fröken Fri meddelade att Lina hade gått bort.
– Det är över nu, sa hon lugnt och knappast hörbart.
Vi satt på en av de just framställda uteserveringarna på Lilla Torg i Malmö för att äta vår frukost. Egentligen hade vi kunnat stanna på hotellet men vi hade alla varit eniga om att vi ville burra in oss i filtar och dricka lyxig cappuccino.

I lördags bestämde vi, Maggan, Petra, jag och Fri, oss för att åka iväg en sväng. Vi visste att Fri behövde komma bort för hon hade den senaste tiden varit tyngd över att hennes väninna Lina var sjuk. I fyra år hade Lina kämpat mot cancer och sedan en vecka hade hon legat på hospice. Fri behövde andas lite och komma bort.

– Snälla! Kan vi inte gå och se André Rieu på Malmö Arena? bönade Fri. Snälla?
– André vad? frågade jag och Fri vände sig hastigt mot mig.
Sedan följde en lång utläggning om denne man och hans musikaliska talang och inte minst hans förmåga att trollbinda publiken med de klassiska stycken han spelar på sin violin med komp från hans unga orkester.
– Minsann! tänkte jag och kände mig besegrad.
Vi sa ja och vi insåg alla att det inte var någon idé att protestera och vilja gå på någon annan slags tillställning.

Det blev ingen konsert med André Rieu eftersom biljetterna var slutsålda men det gjorde inget sa Fri för då hade vi anledning att bara umgås. Och det gjorde vi.

Vi pratade och pratade. Petra berättade om hennes jobb, hur förfärligt det var med chefen som behandlade henne som en liten skolflicka.
– Han klappar på mig som om jag var åtta år. Sedan förklarar han hur jag ska göra när jag ska tabba på datorn. Jag är ju för tusan journalist i botten så skriva på datorn kan jag nog!

Hon plutade med munnen och vi började klappa på henne allihopa som om hon inte vore mer än åtta. Vi plutade med läpparna och sa i kör: Staaackars dig!
Sedan skrattade vi och drack det svindyra vita vinet (A Christmann Königsbacher årgång 2009) och mumsade upp musslorna som låg i den stora turkosa skålen som stod på bordet. Där satt vi på restaurangen och pratade i munnen på varandra i timmar. Ämnen som resor, män och jobb var heta och vi gav varandra livsråd och kloka jämförelser från våra egna liv.

Morgonen därpå kände jag mig relativt pigg trots den sena utekvällen. Det blev inte enbart en dyr flaska utan snarare några stycken. Huvudet borde ha varit tyngre än det gjorde när jag vaknade vid 7-snåret och smög upp. Jag satte mig på balkongen invirad i en filt och tände en cigarett.
– Vissa människor fyller på energi istället för att suga ur den, tänkte jag och blickade ut över Gustav Adolfs torg.
Känslan av att ha energigivande vänner gjorde mig lycklig.

– Det är över nu, sa Fri tyst, knappt hörbart, efter att hon hade avslutat ett samtal i telefonen.
Vi hade gått ner till Lilla torg för att dricka en snuskigt lyxig cappuccino. Nu satt vi där Petra, Maggan, jag och Fröken Fri kring det mörkbruna träbordet på uteserveringen. Vi hade ljusgröna filtar runt oss och pratade som vanligt i munnen på varandra om ditt och datt.
– Vad? Vad är det som är över, frågade Maggan och drog en hand genom hennes långa lugg som alltid fladdrade framför ögonen på henne.
– Lina dog i natt.

Det blev tyst och en isande rysning gick genom kroppen.

Jag vet inte hur länge vi satt utan ett ord men Fri grät inte. Inte någon av oss andra heller. Vi satt bara tysta. Lina blev bara 33 år gammal.
– Hon är en sjuhelvetes kvinna, brukade Fri säga efter att hon hade varit på sjukhuset för att hälsa på henne.
I fyra år kämpade hon mot cancern och nu i söndags var det alltså över.
– Jag har sagt farväl till henne, muttrade Fri. Ändå kan jag inte få in det. Att hon är borta. Jag lovade att jag skulle leva för henne med. Det är en mänsklig skyldighet. Att leva livet för de som inte kan är förbanne mig en medmänsklig skyldighet.

Fri beställde in ytterligare en svinlyxig cappuccino och smuttade på den.

– Jag måste resa mer, sa Petra plötsligt.
– Och jag ska jobba mindre! Jag har 60 komp-timmar att ta ut, sa Maggan. Hon himlade med ögonen som om hon kom på sig själv hur idiotisk hon hade varit.
– Jag ska sluta röka, sa jag och skämdes för att jag inte redan hade gjort det.
FrokenFri rosa– Du då, Fri? Vad ska du göra?
Fri såg upp från sin kopp och log det bredaste leendet. Hon skakade lätt på huvudet och fick en beslutsam min.
– Ingenting! Ingenting som jag inte redan gör. Jag ska bara göra det ännu mer och ännu mer innerligt. Jag ska göra det med passion.
Jag ska leva livet fullt ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *