Ljugduk och Hemliga Rum

Idag har vädret varit riktigt fint och Fröken Fri och jag passade på att gå en sväng på stan. Innan vi visste ordet av hade vi hamnat i en dyr inredningsbutik mitt i centrum.

Längs väggarna hängde vackra tyger och i mitten på golvet stod vårens senaste mode av ljuslyktor och ljus. Allt gick i indiskt tecken och dofter av rökelse spred sig i butiken.

-Här, känn på den här.

Fri stod och gned ett tyg mellan pekfingret och tummen.

– Visst är det mjukt?

Jag kunde inte annat än att hålla med. Det måste varit handvävd silke, för det var faktiskt ett av de mjukaste material som jag någonsin känt.

– Det skulle du kunna göra en ljugduk av, sa Fri och strålade med ögonen samtidigt som ansiktet sprack upp i ett leende. Det finns i flera färger!

– Ljugduk?, svarade jag undrande. Vad är det för nåt?

Fri hade aldrig pratat om någon ljugduk med mig och själv hade jag aldrig förr hört det ordet.

– Jag har min alltid i bakfickan, sa hon och gned sig på rumpan för att förtydliga på vilket ställe som duken låg. Har jag inte berättat om min ljugduk för dig?

Fri förklarade att en ljugduk var bra för sådana där små skämsminnen som alla bär på.

– Du vet såna där minnen som inte är så stora men som ändå sitter kvar i kroppen. Typ att man en gång, när man var 14, bad sin lärare dra åt skogen på ett riktigt omoget sätt och som man nu, när man förstår hur omoget det var, skäms över. Eller när man ivrigt räckte upp handen, och samtidigt ropade: Jag kan! Jag kan!, på franskalektionen för att äntligen få briljera och så svarade man fel på frågan som ställdes.

Visst kände jag igen känslan. Många gånger kan sådana där minnen dyka upp och detta när jag minst anar det. Det gör någonting med kroppen och själen framför allt. Jag liksom stelnar till, om än bara för en sekund, och skäms en smula. Ibland brukar jag försöka trösta mig med att det ändå bara är jag som kommer ihåg just den händelsen, men känslan kan ändå sitta kvar i kroppen en tid efter.

– Det är då du ska ta fram din ljugduk, fortsatte Fri triumferande. Du liksom viskar ditt minne i den och vips så är det borta!

Enligt Fri så måste man säga saker högt för annars försvinner det inte ut ur kroppen.

– Det är som att lätta på sitt hemliga rum, menade hon.

Jag vände mig om mot hyllan igen och tittade på tygerna som glänste av solen som svepte in genom skyltfönstret. Färgerna lyste och när jag kände på dem var de ännu mjukare nu.

På vägen ut från butiken frågade Fri vad det blev för färg. Hon hade spatserat iväg längre in i affären under tiden jag valde, så hon fick aldrig tillfälle att se det.

– Turkos, svarade jag.

– Du får inte visa duken för någon och så måste du tvätta den en gång varannan vecka, annars stannar allt skäms kvar i duken och skäms vill man ju inte ha i bakfickan, eller hur?, sa Fri.

Det som slog mig var att det inte hade varit en tillfällighet att hon letat sig längre in i affären när jag valde tyget. För henne var tygbiten the top secret room – Ett rum som ingen annan hade tillgång till, inte ens för en liten titt.

Ps. Ljugduk är ett bra namn tycker Fröken Fri för om man skulle få ett akut behov av att ljuga så kan man passa på när man har den uppe.