FRÖKEN FRIs känsla för ord

Klinkers. Klinkers. Klinkers.

Det var härom dagen som jag satt och körde min bil som jag lyssnade på programmet Christer på P3. Där började de prata om klinkers.

Programledaren och hans kompanjon skulle berätta något genant som de upplevt och kompanjonens, som för övrigt heter Morgan tror jag, historia innehöll just ordet klinkers.

– Klinkers, upprepade programledaren innan Morgan ens hade avslutat sin historia.

– Klinkers, sa han nästan övertydligt och tryckte extra på k:et och l:et i början, det är mitt favorit ord.

– Hör ni hur det låter?, fortsatte han. Klinkers. Man kan nästan höra hur ett glas krossas mot golvet. I början av ordet hör man hur något krossas och sen, i slutet, i sch-ljudet hörs det hur det sprids ut över golvet. Klinkers.

Så där håller Fröken Fri också på. Hennes passion för ord kan ibland vara outhärdlig och detta särskilt när man ska berätta något som är av vikt. Hon liksom smakar på varje ord och nickar långsamt som om hon är tvungen att vagga orden in i hjärnan för att de inte ska gå sönder.

Fri har en hattask med pärlor på som hon sparar ord i.

Hör hon ett ord som tilltalar henne så skriver hon upp det på en lapp som hon sen stoppar i hattasken. Det behöver inte vara vackra ord eller ha någon speciell betydelse. Bara ljudet i ordet påverkar henne i någon riktining.

Jag vet att hon har ord som klaviaturgippa och burr i asken. Ordet teknik har hon också för att hon tycker att det låter så hårt och tråkigt.

– Vad ska du ha alla ord till?, har jag frågat många gånger.

Hennes svar blir alltid detsamma:

– Inget. De bara finns.