Tår och Rövar

– Det handlar om att vara snäll och inte ta ut sina arga tankar på någon annan, sa Fröken Fri idag när vi satt på bänken i parken nära stora parkeringen i stan. Man måste försöka vara en stor människa i alla lägen, fortsatte hon.

Jag nickade som medhåll och blickade ut över Storgatan där folk gick för att handla det sista innan fredagsmyset skulle träda in.

– Det är så viktigt att försöka att vara en stor människa i alla lägen, upprepade Fri, man vet aldrig hur saker och ting landar hos folk.

Jag visste att Fri hade något på hjärtat som ville ut. Det fanns något i henne som var tvunget att bli berättat. Sånt känns när man har umgåtts länge och jag hindrade henne inte.

– Vad är du ute efter, Fri? Berätta!

Fri började berättade om en väninna till henne som jag hade träffat någon enstaka gång:

– Jo, vet du. Hennes son, som är sju, har ju haft det väldigt jobbigt i skolan ett tag. Matten har inte gått bra och inte svenskan heller för den delen.

Fri satte sig lite tillrätta på bänken och la upp det ena benet över det andra.

– Hans klassföreståndare har undrat vad som inte står rätt till eftersom han hela tiden seglar bort i sina tankar och är fruktansvärt okoncentrerad. Läraren har ifrågasatt om barnet har problem hemma eller vad som kan vara fel. Min väninna har varit otroligt orolig och har läst all information om ADHD och Damp som går att hitta, men hon har aldrig känt att det har stämt in på hennes son till hundra procent. Det är ju en social, glad kille som vet hur man sköter sig på stora middagar och vet exakt vad han ska säga vid alla tidpunkter. Han är en varm personlighet med världens mest underbara humor! Klipsk är han också om jag får säga mitt.

– Usch, vad jobbigt det låter, sa jag och tänkte att det lät väldigt smärtsamt att börja tvivla på sitt eget barns kapacitet.

– Ja, visst gör det?! En dag när hon hade hämtat sitt barn så var han helt ifrån sig. Han bara grät och grät utan att mamman fick kontakt med honom. Samtidigt, mellan tårarna sa han: Mamma, jag vill bara dö! Jag vill bara dö! För jag är inte som andra barn.”

– Men lilla vän, flämtade jag och upplevde det otäckt att en sjuåring kunde vräka ur sig en sådana ord. Vad sa de i skolan när mamman berättade att han hade sagt så, för hon sa väl det till läraren?

– Jodå! Hon berättade det i skolan för en fritidspedagog, men vad som pojken också sagt till mamman var att han hade bråkat med en annan fritidspedagog som hette Lena. Det var detta som mamman berättade för en som jobbade på fritids. Han svarade att han inte hade varit med under bråket och kunde därför inte veta vad som hade hänt. Dessutom borde mamman förstå att hennes son, som var så verbalt utvecklad, uttryckte sig på ett annat sätt än vad de andra barnen gjorde.

– Va tusan, menar du allvar? Var det det enda han sa? undrade jag upphetsat och kände att mina kinder liksom blossade upp av ilska.

– Vänta du! Det blir värre!, sa Fri och såg mig strikt i ögonen.

Hennes pupiller var små. Om det var för att solen sken eller på hennes ilska inombords vet jag inte, men hennes ögon såg riktigt arga ut.

– Några veckor senare kom min väninna, en fredag, för att hämta sonen på skolan och han var ute på skolgården för att gå balansgång på ett staket. Mamman iakttog honom på håll då hon ser att denna Lena börjar gå emot honom. Plötsligt gör hon några konstiga gester med kroppen och säger något till pojken. Gesterna kommer upprepade gånger och min vännina ser tydligt att det ligger spänning i luften. Hon går sakta mot dem för att Lena inte ska upptäcka henne. När hon kommer närmare hör hon hur Lena står och kränker pojken genom att härma honom hur han lät när han bad om hjälp för att kunna gå balansgång. Lena använder dock samma grimas som man gör när man leker Tigerjakt med Mora Träsk. Hon låter också likadant.

– Gick hon inte i taket, din väninna? Ströp hon henne inte ?

– Nä, men det är klart att hon ifrågasatte. Hon förstod ju nu att hennes son hade blivit trakasserad av denna Lena under en längre tid. På måndagen blev det möte med rektor, lärare och specialpedagoger. Min väninna gjorde klart för dem att de hade en vecka på sig att göra några åtgärder, sen skulle anmälan skickas in.

Lena fick sluta och blev arbetslös.

– Det var då för väl, sa jag och torkade bort lite svett i pannan. Vilken kärring!

– Men det bästa av allt är att Lena blev arbetslös och min vännina jobbar ju som…
– … som jobbcoach!! fyllde jag i. Vad gött! Fick Lena din väninna som coach då?

– Japp! Men tror du hon fick någon hjälp?, sa Fri med glimten i ögat. Det finns ett jättebra ordspråk som jag hörde någonstans ifrån:

Man ska inte trampa på de tår som hör samman med den röv som du måste slicka imorgon.

Fri skrattade skadeglatt och plötsligt såg jag i ögonvrån att hennes pupiller faktiskt var något större.